Recension: John Barks Från ett tidningshuvud

Barking Dog Publishing

John Bark förvånar mig. Kanske hade jag förväntat mig ett tuffare tilltal från en person som ritat om Dagens Nyheter fyra gånger, jobbat som AD på tidskriften Esquire i New York, moderniserat Helsingin Sanomat och förvisats från reklambranschen av Lars Hall? I stället framtonar en ödmjukhet inför uppdraget att omdana en tidning och förståelse av formens betydelse för innehållet. Vid närmare eftertanke borde jag nog inte vara förvånad.

Ett yrkesliv

I boken Från ett tidningshuvud summerar John Bark i ett dussin kapitel sitt yrkesverksamma liv hittills. Han tar med läsaren på en tidsresa från det tidiga 1980-talets bråkiga RMI Berghs via Manhattans tidningsvärld och kolossen i Marieberg till Wallingatan och nyhetsmagasinet Fokus hösten 2005. Bark berättar med humor och stilistisk finess om typografering, egna tillkortakommanden, glädjen i en lyckad redesign och konsultjobbets egenheter. Här och var skvallrar han en smula om vad vissa personer sagt och gjort bakom stängda dörrar. Det är kul.

Det är också kul, eller om det nu är en personlig upprättelse för min del, när Bark skriver att han upplevde att DN-sporten olyckligt hamnade uppochner vid omgörningen 2003. Jag vet inte hur många gånger jag småirriterad sprätt iväg frukostmarmeladen över halva köksbordet när jag snurrat DN ett varv för att få läsa om gårdagens match.

Visar på behov

Boken visar också på behovet av en genomgång av den svenska pressens formutveckling. En och annan gång återger Bark snarare skrönor än fakta, vilket han säkert är medveten om. Men ibland är formuleringarna och historieskrivningen väl svepande. Det gäller vem som var först, största omgörningen, fokuseringen på det senaste exemplet och liknande. Formtänkandet är inte alls så nytt som ibland görs gällande. För redan när Aftonbladet startade 1830 talade man om formens betydelse för tidningens popularitet. Formatets roll för läsandet och skrivandet debatterades intensivt när eftermiddagstidningar som Aftonbladet, Nya Dagligt Allehanda och Aftontidningen växlade över till spåvagnsanpassat format på 1930- och 1940-talen. På 1960-talet försökte Stockholms-Tidningen vitalisera sig genom att trappa ner från fullformat till tabloid, som då sades vara tv-ålderns format. Arbetet i Malmö gjorde ett liknande försök innan den lades i själatåget. För att nu inte tala om all intressant layout i tidskrifter som Prisma, Se, Bar, Obs och Spektrum.

Många nyttiga lärdomar

Nu är det inte Barks fel att jag saknar en historisk grund för resonemangen. Det finns ju ingen färdig att bygga vidare på. Han har gjort mer än de flesta för att guida oss fåkunniga mellan hårstreck, seriffer och spaltbredd. Nu är det upp till någon annan att dra nytta av hans insats och skriva det där standardverket om tidningsform.

Det finns naturligtvis åsikter och funderingar i boken som inte delas av alla. Men den som funderar på att ändra form på en publikation gör trots det säkert klokt i att läsa John Barks Från ett tidningshuvud och då framför allt de råd han generöst delar med sig av i slutet på varje kapitel. Det finns ingen ursäkt för ogenomtänkta formatändringar längre.

Läs mer om John Bark och Från ett tidningshuvud (2006) på förlaget Barking Dog Publishings webbplats.

Hitta nyheter